Torpen, som tillhörde Tanums kompani och som vi skulle undersöka, låg i Tanums och halva Kville socken. Det var 126 stycken rotar, där ett par-tre bönder tillsammans skulle utrusta en soldat och oftast se till att han fick ett torp att bruka. Ibland flyttades rotetorpet efter några år till en ny plats och på så vis blev antalet torp vi besökte betydligt fler än antalet rotar. Till vår hjälp fick vi kartor där soldattorpen skulle ha legat samt utdrag ur syneprotokoll som hållits vid torpen. Vi försökte också kontakta markägare eller andra som kunde tänkas veta var torpen legat och ibland hade dessa möjlighet att följa med oss ut i markerna. De rester vi fann, var oftast organiserade stenhögar där man kunde se att det varit grundmurar av huset eller ladugården, rester av eller ibland mycket fina jordkällare och även en och annan fint stensatt källa. Vid husgrunderna växte ofta oxlar, vinbärsbuskar, syrener och nässlor. Detta dokumenterade vi genom att anteckna, fotografera och med GPS ta ut koordinaterna så att det skulle vara möjligt att hitta dit i framtiden.

Vi blev även tillfrågade om vi kunde besöka några av rotetorpen som tillhörde Sotenäs kompani. Ett av dessa var det äldsta rotetorpet under Österröd/Lycke, nr 41, Hedalstorpet. Detta skulle enligt karta vi så småningom fick, ligga granne med Tanums Kompanis torp på Trättestad Uppegård nr 88, Ottesången och Trättestad Nedergård nr 89, Varpebacken.
I augusti 2011 besökte vi rotetorp nr 91 Söbbskinn och där träffade vi dåvarande ägaren Bertil Larsson. Eftersom det inte verkade vara alltför långt till Trättestads torp undrade vi om han hade någon aning om var dessa torp låg. Jovisst, han kände väl till Ottesången och han kunde också visa oss vägen dit. Vi vandrade ganska långt på en gärdesväg nedanför ett berg och med en fantastisk utsikt över dalen bort mot Huud. Att ett torp här fått det poetiska namnet Ottesången var inte svårt att förstå. Här måste ha varit helt underbart en solig morgon när fåglarna satte igång att sjunga. Bertil visade oss resterna efter ett torp som hade rivits för inte alltför länge sedan. Det här var Ottesången, det var han helt övertygad om. Här fanns grundstenar efter huset, äppleträd, nässlor, syren och hasselbuskar samt en stensatt källa. Läget kunde mycket väl stämma med kartan vi fått, men var låg då Varpebacken? Dit skulle vi ha kommit först. Vi letade på gärdet innan Ottesången men kunde inte hitta några rester efter någon husgrund. Okej, ibland hade man flyttat bort alla grundstenar så att det inte fanns något kvar och så skulle det kunna vara här. Vi tog ut koordinater där huset borde ha legat och därefter återvände vi till våra bilar.

När vi sedan fick uppdraget att besöka även Hedalstorpet och såg att det låg så nära Ottesången och Varpebacken tog vi i juni 2013 kontakt med en annan Bertil, Bertil Hansson i Huud. Jo, han visste precis var Ottesången låg. Där hade hans morfar varit den siste soldaten och Bertils mamma hade tagit med sig sin son dit många gånger. Bertil följde med oss och visade på exakt samma torpställe, som vi besökt två år tidigare. Visserligen hade här växt upp mycket sly men han var helt säker. Vi tog ett foto av honom sittande på grunden till morfaderns torp och sedan fortsatte vi längre fram utmed berget. Där, alldeles intill det första torpet fanns ännu ett torp med tydlig husgrund och stensatt källa. Då måste detta vara Hedalstorpet. Vi tog koordinater och antecknade vad vi såg i naturen. Fleming, vår fotograf, var lite tveksam. Han tyckte inte bergets form stämde helt med kartan men när nu Bertil var så säker så var det nog rätt ändå. Bertil fick med sig kopior på kartorna och texten vi fått om torpen och vi åkte nöjda därifrån. Nu var vi efter fyra år färdiga och hade besökt alla rotetorpen!

När vi kommit hem ringde Bertil och talade om att han hade misstagit sig. När han hade läst igenom papperen han fått, hade han insett att det var det andra torpet som var Ottesången, inte det han hade trott. Det torpet var Varpebacken.
Jaha, då hade vi hittat torpen till Trättestad nr 88 och nr 89 och det var ju gott och väl, men Hedalstorpet hade vi fortfarande kvar. Ett par dagar senare gick två i gruppen tillbaka och fortsatte längre fram runt bergskanten och där hittade de några grundstenar som i början av 1800-talet torde varit huset på Hedalstorpet.

Efter tre besök hade vi äntligen hittat alla tre granntorpen!

Birgitta Karlsson, en av deltagarna i ”Soldattorpsgruppen”.

Foto: Fleming Arvidsson.