Det är den 9 juni 2008 och klockan är tjugo i ett. Där och då förändrades mitt och min familjs liv totalt.

Anders skulle åka till frisören innan vi skulle åka på minisemester till Malmö. Då ringer det och den meningen jag fick i örat kommer jag aldrig att glömma. Ett stort koncentrerat lugn faller över mig, jag liksom kliver ur min kropp och börjar agera. In med hunden, lägg ut nycklarna till barnen, handväska, migräntabletter och bilnycklar. Resan tar max 5 minuter. Utanför frisersalongen står två ambulanser och folk kikar nyfiket in. Jag fickparkerar (bättre än jag någonsin gjort) och går genom hela folkhopen och där går det upp för mig att det är på riktigt! Han ligger ju där med hjärtstartare och ambulanspersonal. På stolarna sitter kvinnor med hårfärg i håret, halvklippta karlar och personalen sitter och gråter på utsidan.

Ambulans till Östra sjukhuset, jag fick åka i en egen. Sedan flögs Anders till Sahlgrenska för att de inte kunde rädda honom på Östra. De fick igång hjärtat i ambulansen. På Sahlgrenska läggs Anders i respirator på nevrointensiven, ingen vet hur stora hans hjärnskador blivit. Operation... det är ett anevrysm i hjärnan. Total hjärnblödning. 7 strokes och så fortsatte det.

Jag tänker tillbaka på den sommaren som sommaren då jag inte plockade blommor, det var ingen ide för de stod bättre på ängen. Jag satt ju ändå alltid och vakade hos Anders. Efter tre veckor väcktes han och kopplades ur respiratorn. Då blev det Borås REHAB. Dag efter dag åkte jag dit och undrade om han visste vem jag var? Huvudskakning.

Jag gjorde ett fotoalbum om vårt liv, hans arbete på Skandia, våra barn och vårt älskade Kalvö. Spelade in 80-tals musik och pluggade in hörlurar i hans öron och, ja faktiskt, han viftade lite med tårna i takt till Alphaville. Efter tre veckor på REHAB svarade han äntligen på frågan om han visste vem jag var:
- Japp långvarig samarbetspartner!

...och det hade han ju helt rätt i.

Denna berättelse kan bli hur lång som helst men det blir den inte. Två år på sjukhus och två operationer senare kommer “Anders“ hem. Inget minne, inget språk. Jag fick börja med att lära honom vad till exempel senap är, hur man brer smör på mackan, ja listan kan bli lång. Med bara 25% syn ser hans värld annorlunda ut mot vår fullseende värld.

Här börjar vår nya resa.
En fantastisk resa!

Vi säljer vårt hus i Lerum och flyttar till vårt hus på Kalvö. Mitt hjärta har längtat hit hela mitt liv och var skulle vi kunna läka om inte här på ön? Anders kämpar och envis som en åsna blir han bättre och bättre. Vissa delar av hjärnan är död och går inte att läka men det kompenserar vi med annat!

I familjen har vi sedan 1600-talet en ostronbank utanför Kalvö som skördades av våra förfäder för länge sedan. Då föll alla pusselbitar på plats. Havet, ostronen, båtkörning. Jag var äntligen hemma!

Så nu 13 år senare har jag med mitt driv och Anders med sin envishet att tacka för att vi fått igång vårt Kalvö Ostron. Ett företag som vi själva byggt upp och som vi kan stå för till 100% Våra gäster kommer från när och fjärran för att få plocka sina egna ostron, lära sig allt om både Edulis och Gigas. Mysa i vår sjöbod när ostronen intas. Dessa ostron som smakar så friskt av Skageraks strömmande vatten.

Jag känner en enorm ödmjukhet och tacksamhet över mitt liv på Kalvö med Anders, med våra vuxna barn och inte minst vår älskade Berner Senner-tik Nilla. Mina syskon finns omkring oss och de vänner som visade sig vara riktiga vänner finns, mina gamla seglar- och partykompisar i Fjällbacka finns och alla underbara människor i Hamburgsund som vi lärt känna finns.

Anders läker långsamt och blir förstås aldrig den man han en gång var. Minne och språk är svårt men han är glad och positiv. Så det blir aldrig som förr, det blir på ett annat sätt, ett bra sätt!

Ge aldrig upp tro på dina ideer och strunta i vad andra tycker och tror. Det är ditt liv! Ingen lever det åt dig!

Salta Kramar från Åsa Hardin på Kalvö.
Tack Åsa Bräck för att du gav mig stafettpinnen.