Nej faktum är, att jag har haft förmånen att driva upp två företag, tre ungar och ett bonusbarn i en fantastisk miljö. Det hade klart inte funkat i Stockholm eller i någon annan större stad heller, för den delen.

Den första morgonen i Hamburgsund, en varm sommardag strax före midsommarhelgen, öppnade jag dörren till grannskapet dit vi kommit och andades in saltvattenbrisen. Utanför skrek måsarna, korna betade i hagen nedanför huset och den lilla lekparken som var fylld av jämnåriga ungar, låg strax bredvid. Jag var övertygad om att jag hamnat i himmelen.

Allt kändes så enkelt i jämförelse med Stockholm. Äldste sonen Johan skulle börja skolan på hösten och dottern Maria på lekskolan. På den tiden var det en nästan bilfri väg till både skola och förskola. Det dröjde inte länge förrän kompisarna i området, kunde göra sällskap och promenera dit själva. Minstingen Erik som var tre månader fick vara med mamma bland verktyg, kontorsutrustningar och telexapparater. Bonusbarnet Oscar fick snabbt lekkompisar i grannstugorna.

Pipersglace

Det var inte mycket som jag lämnade efter mig i Stockholm. Mina föräldrar fanns inte längre i det här jordelivet och mina levande släktingar var och är utspridda i både Sverige och Italien.

Det som fick stanna kvar tills vidare var Pipersglace. Under några år arrenderade jag ut min farfars gamla företag som gjorde riktig italiensk glass. Han kom till Sverige i början av 1900-talet och introducerade njutningen av att äta glass. På den tiden var glass en delikatess som avnjöts i små snapsglas eller i glassbomber i hemmen, vid högtidliga tillfällen.

I den lilla fabriken i Hamburgsund inreddes också ett litet café som ligger kvar där än i dag. Som företagare i en storstad gäller det att ha tålamod. Man möter sällan samma person två gånger vare sig det gäller vid bankärenden, i kommunen eller i övrig offentlig verksamhet. Väntetiden på svar kan bli väldigt lång och många gånger känner man sig som en papegoja som upprepar samma sak gång på gång.

Så var och är det inte att vara företagare i Tanum. Kommunen är rädd om sina företag och kommunikationen är positiv och ömsesidig. Det som har varit svårt och som många företag fortfarande kämpar med, är att hitta rätt och kompetent personal. Men å andra sidan så får man en personal som är arbetsam och lojal.

Jag har haft glädjen att få sitta i styrelsen för Sparbanken Tanum och StyrelseAkademien Väst, och under några år som ordförande i Företagarna Tanum, Scen på Bônn och Tanums Rotaryförening. Idag har jag bara kvar mitt ordförandeskap i Neuro Förbundet Norra Bohuslän. Nu är det dags för den nya generationen att ta vid, med nya friska idéer.

Idag njuter vi av att som pensionärer få bo mitt i ett fantastiskt vackert landskap med havet i väster och vildmarken i öster och vovven dr. Watson vid våra fötter.

Hamburgsund 2022-09-14

Maggie Ciprian-Olevik