Året var 1947 och någonting skulle komma att förändra Sten och Margits liv för evigt i Möre beläget mellan Rabbalshede och Fjällbacka. Inte nog med att Indien blev fritt från England samma år. Margit och Sten blev föräldrar. Vilken lycka tänkte dem men tji fick de. Alla var rörande överens om att jag var helgalen.
I Kville kyrka, bland annat, hyschades jag för att min röst inte skulle eka upp till det som kallades för Gud. Hadderian hadera var tydligen inte den musiksmak Gud uppskattade. Denna hyschning fick mig istället att sjunga ännu högre och ännu starkare. När tonårstiden kom lockade Lurs bygdegård mer än Kville kyrka och vid 14 års ålder stod jag framför spegeln till en bild av Farah Diba och fixade mig i timvis inför kvällens bravader. De gånger mina föräldrar tveka på att släppa iväg mig till Lur så hann de inte ens att blinka innan jag sprang ner till vägen för att lifta. Kjolarna fladdrade yvigt på dansgolvet i Lur. Fri som en fågel, livet framför mig, redo för att dansa bugg och tryckare i Lur. Höjdpunkten var när Knutbjörk, han som startade Björklövet, som då var arrangör, hade fixat så att den världsberömda Emile Ford kom och spelade. Lyckan var total. Klicka här för att lyssna på låten. Senare brann Lurs bygdegård upp eller ner och nya äventyr väntade.
När jag var barn drömde jag mig bort från verkligheten, som delvis bestod av att gå upp klockan 5 på morgonen för att mjölka korna, genom att läsa i böcker. Mina favoritböcker var böckerna om Cherry Ames och skildrade en sjuksköterska på äventyr. Det var denna verklighetsflykt som inspirerade mig till att senare utbilda mig till sjuksköterska.
8971 är siffran på alla de överarmar, vänster arm, på elever i 12-årsåldern som jag satt vaccinationssprutor i. Det är en hisnande siffra om en tänker efter. 17 942 är siffran på alla föräldrar och vårdnadshavare varje elev har om varje elev snittar på två vårdnadshavare. Det är många människor. Dessa möten har skett, olika liv som passerat runt mig i min roll som skolsköterska på Tanumskolan mellan åren 1979 och 2012. Numera bor jag på ett äldreboende. Jag kommer aldrig ifrån den kommunala förvaltningen. Först var det barnomsorgen, eller nej, först var det äldreomsorgen då jag som 16-åring arbetade som vårdbiträde på gamla Västerby ålderdomshem som likt Lurs bygdegård också brann upp eller ner. Sedan var det barnomsorgen som skolsköterska och nu är det äldreomsorgen igen. What a destiny. Det som har varit spännande på senare år då jag träffat människor via hemtjänsten, på sjukhus och på äldreboenden är att överallt jag kommer så träffar jag personal som är gamla elever eller föräldrar som alla har olika minnen av mig.
En dag för femton år sedan ringde en god vän till mig och frågade om jag inte kunde ta tjänstledigt för att följa med henne till Indien där hon hade ett konstprojekt. Hon behövde en sjuksköterska som kunde arbeta med fattiga kvinnor i Rajasthan beläget i norra Indien. Jag tänkte direkt på Cherry Ames, sjuksköterskan på äventyr och tackade såklart ja till denna invit. Denna gången bestod inte resan av en vinkande tumme i krysset mellan Rabbalshede och Fjällbacka. Nu satt jag istället på ett jetplan, inträngd i översta slafen på ett tåg, sittandes bakom en okänd man på en puttrande moped utan hjälm i rusningstrafik, inga regler, ridandes på en brunstig kamel i Tharöknen. Kulturkrocken var monumental och jag älskade det. Detta var första resan av många resor till Indien.
Jag har rest till främmande länder, åkt 100 mil långfärdsskridskor på en vinter, cyklat från Tanum till Trondheim, gått med en röd ros i munnen med afghanpäls genom Hyde park i London och varit mallig, kedjat fast mig i träd, på broar och på tågrälser, jag har sjungit i rätten för att bevisa min oskuld. Jag var även med och såg till att Tanums kommun inte har en anläggning för förvaring av utbränt kärnbränsle genom att jag satt på vaktarkullen regelbundet i 20 år för att de inte skulle borra i Kynnefjäll. Mitt fysiska tillstånd tillåter mig ej att göra saker som detta längre men genom livlig fantasi, kreativitet och livslust är varje dag ett nytt äventyr. Att resa i sitt inre är ej att förakta.
Sist men inte minst vill jag tacka Linda som väckte minnet om Lurs bygdegård till liv och Alinde som gav stafettpinnen till mig. Jag vill även passa på att tipsa om en låt jag hittade på Youtube häromdagen. Neria heter låten och sjungs här av Oliver Mtukudzi från Zimbabwe.
Med vänliga hälsningar
Monika Lind Melander med hjälp av Ida Melander
2020-05-15